Utan mening börjar jag gråta. Eller nästan. Jag vill men tårarna når inte fram. Inombords. När ska jag bli bra? Håller jag på att bli bra nu? Jag är för rädd för att tro att det skulle vara sant. Kommer aldrig öppna mig sådär igen. Det är inte bra för hjärtat. Men det var snart längesen. Snart. Tänk nytt.